»Men mamma, vad gör du?«, säger fyraåringen förtvivlat när mina fingrar stryker över hans blöta kinder.«

»Du gråter ju«, säger jag. »Jag vill ju trösta dig.«

Men han ser på mig med den mörkaste, mest oförstående av blickar.

»Men mamma«, säger han sakta. »Du har sagt att man får vara ledsen. Varför torkar du då bort mina tårar?«

Och de där orden stannar kvar hos mig, långt efter att han har gråtit klart. De påminner mig om hur trösten man vill ge kan skilja sig från den någon annan vill ha. Om hur mycket lättare det är att få den tröst man behöver, när man har lärt sig hur man ska be om den.

Jag tänker på hans ord en dag när jag lämnar ett besked. Den sorten som alltid blir Beskedet med stort B, som splittrar tillvaron i det som var och det som blev.

När patienten sitter tyst utan att röra en min och jag vill fylla den tystnaden med ord. När jag vill tala om behandlingar och förhoppningar och förväntningar men vet att jag inget borde säga.

Precis som god kirurgi handlar om att veta när man inte ska sätta kniven i någon handlar god samtalskonst om att veta när man inte ska tala.

Jag tänker på hans ord när jag stöter på krisen där jag inte väntat mig den. Diabeteskontrollen när jag sneglar på proverna och undrar om det skett något med livsstilen, HbA1c har ju ökat så fasligt? Och när jag ser upp rinner tårarna längs patientens kinder. För visst har det hänt något. Livet har ställts på ända. Och hur ska man klara en morgonpromenad när varje sekund är fylld av förgörande sorg?

Tårarna får rinna en stund innan vi fortsätter. Man får vara ledsen.

Jag tänker på hans ord när jag sitter med människor som inte kan tala om tröst – om att de behöver den, om hur de vill ha den. Som behöver självskada som ett sätt att tala när orden sviker och känslorna svider. När övergivenheten är så överväldigande stor. Tänker på det när jag sitter med den sortens patienter som hade kunnat säga: torka inte bort mina tårar när jag är ledsen, men mena: gnugga bort dem så hårt att det gör ont. Med patienter som skriker: aldrig i livet att jag stannar här, men menar: snälla, tvinga mig att vara kvar.

Jag tänker: vilken ynnest det är för oss som har förmågan att berätta vad det är vi behöver. Som har mött människor som varit villiga att möta de behoven. Vilken livsnödvändighet att ha fått med sig de verktyg de flesta av oss fått lära oss som barn: att ge det egna känslolivet en giltighet, en begriplighet, och förmågan att omvandla den begripligheten till ändamålsenliga handlingar.

Och därför är väl ingen mor nöjdare än jag, när jag kommer hem efter en intensiv kväll som psykjour, och hör den klara fyraåringsstämman förmana farmor:

»Nej. Torka inte bort mina tårar. Låt dem rinna. Men kan jag få en kram i stället?«