Vem är jag?

jul 30 2019

De människor som jag möter i mitt yrke som psykoterapeut har ofta bilder av sig själva som inte stämmer överens med den bild som personen ger mig. Framförallt gäller det första gången som personen kommer till min mottagning. Första gången, berättelsen om vad som fick denna människa att söka mig, ger oftast en bild av den fiktiva människan som finns därinne men som av olika anledingar förtrycks, tystas ned eller helt har blivit borta. Det är den potentiella människan som jag har att hjälpa förverkliga sig själv.

Olika försvar gör det omöjligt för denna potentiella person som människa att få forma sig själv. Försvar handlar om att människan inte orkar med, står ut med den ångest som skapas av att överge de känslor som finns inuti sig själv. Gör om sig själv och sin verklighet till något som inte kräver att känslor blir inblandade i tron/omedvetenhet att undslippa ångest. Det är en misstro/inlärning som skapar bilder av självet som ond, dålig mm. eller dess motsats om att vara helt befriad från dåliga sidor. Insikten att vi alla har både bra sidor parat med mindre goda har inte uppnåtts.

En vuxens människas första och största uppgift är att upprätta och återupprätta sig själv/jag för att kunna stå i det som är allas vår verklighet. Du ser det så här: ja det kan jag också se men det kan också ses så här. Vi behöver inte vara överens men det krävs som vuxen att kunna se sig själv utifrån, veta vem jag är och står för. Men också att se andra inifrån för att känna med andra utan att tappa bort sig själv.

Inga kommentarer

Lämna en kommentar