Alltså, det är farligt med bra saker

Jun 19 2018

Lyssna gärna på nedanstående länk där Katja Bergsten, psykoterapeut och forskare talar om anknytning och skam.

https://urplay.se/program/204999-ur-samtiden-unga-vuxna-dagarna-2018-om-skam-och-utveckling-hos-unga-vuxna

Det trygga barnet lär sig genom sin/a anknytningspersoner att det är lugnt, världen är vänlig. Jag kan släppa taget för jag vet att du är med mig, trygg hamn och säker bas. Det är ett inre både fysiskt och psykiskt tillstånd av lugn och ro. Föräldern ser och bejakar barnet men inte gudalikt. Barnet får med sig att ibland får du vänta, det finns något här som går före dig just nu. Barnet får med sig känslan av att jag är bra, tillräckligt bra och en sund känsla av skam. Skam som gör barnet socialt kompetent, realitetsanpassat i det att det förstår när det är dags att dra sig tillbaka i närmandet av andra, av hänsyn till sig själv och andra. Barnet har gränser för sig själv och andra och just därför är det möjligt att förhålla sig utforskande till sig själv och världen. I vuxen ålder i form av självomsorg, kunna uttala vilja, leka, spontanitet, nyfikenhet, och kreativitet. Känslor alla föds med, men vi lär oss hantera dem under barndom och känslor kan användas på ett för oss gott sätt eller vi kan med inlärning förvränga känslor till ett destruktivt användande, försvar.

Det ligger en medfödd ansträngning för överlevnad hos barn att närma sig föräldern. Barnet som inte blir mött då föräldern är deprimerad, full eller på annat sätt självupptagen och inte svarar an på barnets försök till närmanden blir otryggt, skammad och ansträngningen att utforska tillbakabildas. Barnet närmar sig men får lite smäll på fingrarna var gång och med barn är det så att de inte förstår att se föräldern som otillräcklig utan lägger misslyckandet på sig själva. Barnets förväntan matchas inte och utfallet får barnet själv ta ansvar för. Jag är fel, jag skall skämmas. Barnet kommer att försöka om och om igen och mötas av samma ”domare” eller än värre av ingen alls, överges. Det övergivna barnets trauma ger skräck. Skräck i olika grad i det fängelse som detta innebär individuellt sett då känslor på skalan av plus inte kan användas. Det övergivna barnet låter sig inte älskas, tryggas, lekas med och utforskar inte världen av sig självt.

Reparera innebär att förvärva trygghet vars innebörd är att revidera uppfattningen om sig själv. Är möjligt genom ett inre utforskande av, hur står det till med mig? Jag pratar med mig, inre reflektion, mentalisering, Finns många namn för tekniker inom olika terapiformer, viktigast är ändå att våga möta människan som ser mig och bejakar mig. Komma sig ur fängelsehålan av skräck för att ta den utsträckta handen som inte har varit synlig eller tillåten att ta för det övergivna barnet.

 

 

 

Inga kommentarer

Lämna en kommentar