Tilknytning och partnerskap

Jun 05 2018

 

Känslan av vem jag är och hur jag förhåller mig till andra grundläggs i relationen eller till en förälder främst men också föräldraparet och andra viktiga vuxna som förekommer under barnaåren. Det finns trygg anknytning där anknytningspersoner gett barnet en känsla av att det går att vara sig själv och få vara med i gemenskapen oss emellan. Föräldern ser och bejakar barnet, ser den kommande personen och låter barnet utvecklas till en egen person. Så finns det otrygg anknytning där anknytningspersonen/personerna inte låtit barnet utvecklas efter egna möjligheter utan begränsar barnet efter egna begränsningar. Barnet lär sig antingen undvika/avvisa andra eller ser till att vara till lags. Båda lika destruktiva för den egna personen, sig själv. Klart att barnet blir argt inuti men tar inte tillvara denna känsla för att bejaka sig själv som den trygga ungen som skriker och lever rövare utan hämmar sig själv genom ex. undvikande eller att klänga efter uppmärksamhet.

Får detta stå oemotsagt, omedvetandegjort till vuxen ålder händer samma sak i anknytningen till en partner. Vad händer i oss då vi skaffar en partner som fungerar som den anknytningsperson som vi antingen blev trygga med eller i sämre fall otrygga? Varför är det så att vi söker det som vi redan fått för mycket av?

Detta är mycket bra beskrivet i artiklarna som är länkade nedan. Läs gärna vidare för mer information kring val och utkomster.

https://psykologisk.no/2018/03/hvorfor-blir-vi-et-par/

https://psykologisk.no/2016/03/ser-du-meg-anerkjenner-du-meg/

 

 

Inga kommentarer

Lämna en kommentar